Försjunken i "Ingenstans" tills man kommer dit, till Malo Grablje, in i dess väsen som lantlig enhet. Den ligger inte på någon egen väg, utan längs vägen bredvid kurvorna av en uttorkad bäck. I Grablje reser man inte, utan man "strömmar" längs bäckens lopp. På det naturliga flödets stig, om moralisk-etisk fullkomlighet är att inte ingripa i naturen utan låta allt följa sitt "högre" lopp, är Malo Grablje fullkomlighet i utförandet, en kurragömmalek som inte är en mänsklig uppfinning. Att inte synas är en blygsamhet som resulterar i tålamod och noggrant iakttagande, nästan ett dyk ner i tillvarons väsen för att förstå och lösa självförsörjningens väsen.
Nej, detta är ingen piratbosättning. Pirater tar mer än de bygger, medan byggarna av denna plats förstår intimitetens ömhet. Denna oas av frid mitt i världens tumult och uttolkare av gudomliga tecken är visdom, inte feghet. Den vackra sagolika konstruktionen av hus, gatubroar och de flytande gatorna inom stencirkeln i kanjonens skåra bygger Grablje av stenar och klippor. Den byggdes så omsorgsfullt och uppriktigt, med en gnista av kreativitet som kulminerar i nattens mildhet och stilla frid.
För att se hur Grabljes invånare har upplevt vad närhet, intimitet och ömhet betyder, titta på kyrkogården nära Milna, dit de har flyttat sina nära och kära för att de ska vara hos dem i nya och annorlunda tiders prövningar.