Vrisnik

Byn fick sitt namn efter ljungen. Livets rop, de violettblå facklorna, färgen som stenen brinner med, uppstod också med mänskligheten på platsen Vrisnik. På sluttningarna av Sankt Nikolaus berg, 252 meter över havet, hundra meter ovanför Pitve, blickar Vrisnik ut över Svirče som i sin handflata och Jelsa i fjärran, medan byn modigt rör vid havets oändlighet.

I denna del av ön Hvar, där den är som bredast från öst till väst och även som högst, i labyrinten av kullar, klippor och sluttningar, finns enligt överlevnadskampens logik stora chanser att "gömma sig" och dra sig tillbaka... för i odjurets käftar räddar ofta bara obetydligheten. Tätheten i denna labyrintiska del av Hvar, befolkad av byarna Pitve, Vrisnik, Svirče, Vrbanj och Dol, är ett kollektivt rop i överlevnadsosäkerhetens mörker och en frid funnen i självförsörjningens harmoni genom uthållighet. Spannet från andra världskrigets skelettrester till de feta och hänsynslösa kungarna ger en approximation av begreppet "ARROGANS" som en etisk-moralisk metronom. "Att vara i någons skinn" är egentligen en grundläggande insikt genom jämförelse, på empatins konstfärdiga sätt. Medan vi roar oss med dekonstruktionen av begreppet "subjektivitet", ofta med mycket allvarliga och skadliga följder, går historien sin egen väg... Rättvisans oändliga öga är tålmodigare än all mänsklig uthållighet och rädsla, tills de blir överflödiga och meningslösa för sig själva.

År 1900 hade Vrisnik 708 invånare, och 2021 hade byn 186 invånare. År 1991 avskildes bosättningen Humac, som 1857 nämndes under namnet Vrisnić. Det är ett underbart exempel på att träda ut ur döljandets självförsörjning, upp till en 350 meter hög höjd med panoramautsikt över vidderna. Utvidgningen av det utrymme vi tillåter vårt medvetande speglar hela potentialen i våra framsteg.

På Vrisniks högsta del dominerar komplexet med Sankt Antonius abbotens kyrka och Sankt Rochus kyrka från 1600-talet, med en vacker kyrkogård och utsikt, som en punkt från vilken Vrisnik ringlar sig nedåt.

+1 bild till