Grottan är bara värd att fotografera när solen står tillräckligt högt för att nå den där undervattensöppningen, vilket i praktiken betyder ungefär 11:00 till 13:00, en klar dag med lugnt hav. Tidigare och senare är kammaren fortfarande blå, men det är ett mattare, gråare blått som inte överlever en mobilkamera.
Det är därför dagen blir lång. Båtarna lämnar Hvar på morgonen, går över till Biševo och siktar på att vara vid ingången mitt på dagen — vilket också betyder att varannan båt i Dalmatien gör samma sak. I juli och augusti får du räkna med väntan vid småbåtarna, ibland över en timme, i solen.
Den andra variabeln är havet. Ingången är låg och öppen mot dyningen, så grottan stänger så fort vattnet inte är lugnt, ibland med en timmes varsel. Turer ställs in och flyttas hela säsongen, och det är inte arrangören som krånglar — det är hamnkaptenen.
En sak till om ljuset: det blir inte på bild som det ser ut för ögat. Kammaren är mörk, småbåten rör sig och automatiken gör det blå grått. Stäng av blixten — den dödar effekten helt — stötta mobilen mot båtkanten och fotografera vattnet i stället för väggarna. De flesta tar tjugo bilder och behåller en. Titta med ögonen först; femton minuter är inte länge.